Idén tog start efter ett restaurangbesök på jensens böfhus. Jag, Linn och Mia satt och klurade ut vad vi ville göra som vårt projektarbete under vårt sista skolår tillsammans. Vi kom överens om att vi ville göra något som vi alla skulle tycka vara roligt. Vi kom överens om att vi ville skapa någonting praktiskt som skulle stödja en mindre organisation med bra värderingar för utsatta barn.
Men vad skulle vi göra? Ja, vi bollade nog runt det i flera timmar tills vi kom fram till att tillverka nyckelringar. Varför vi valde just det var för att en nyckelring syns ofta, är liten vilket gör att materialkostnaden blir liten och den är varken kvinnlig eller manlig. Alla skulle kunna köpa den här nyckelringen gammal eller ung, man eller kvinna.
Nöjda över våra idéer avslutade vi vårt första möte angående grupparbetet.
Nästa gång vi träffades bestämde vi oss för att kontakta Maria Rödholm. Vi ville kolla med henne om våra idéer var rimliga att genomföra eller om vi var ute på hal is. Maria tycke som tur var att vår idé (Göra nyckelringar, sälja dem för att stödja en organisation för utsatta barn). Hon sa att vi borde sätta oss ner och kolla igenom vilka organisationer som vi skulle vilja stödja och kontakta dem. Efter mötet slutade vårt andra möte och vi hade då bestämt att vi skulle söka på organisationer nästa gång vi sågs.
Mötet efter vi pratat med Maria satte vi oss i ett av skolan grupprum för att ostört kunna söka efter relevanta och intressanta organisationer. Jag hade med mig min privata dator och vi kunde på så sätt arbeta lättare. Vi började med att skriva in ordet ”organisationer för utsatta barn” i google.se sökruta. Vi fann en rad olika organisationer bland annat maskrosen, UNICEF, barn cancerfonden, barnfonden och solrosen. Den här dagen var vi inte lika flitiga och vi kom inte längre än så det tredje mötet.
Fjärde gången vi sågs kom vi överens om att skapa en gemensam mejladress åt vårt projektarbete där vi alla i gruppen hade tillgång till. Efter det bestämde vi oss för att skriva ett brev till organisationen Maskrosen för barn med föräldrar som är psykiskt sjuka. Vi tyckte att det verkade vara en intressant organisation och ville gärna börja ett samarbeta med dem. Eftersom vår grupp består av tre individer så var jag förvånad efteråt över hur lätt vi kom överens om ett brev. Vi hade alla olika sätt att formulera meningar på men vi ville alla samma sak med brevet: väcka intresse hos organisationen. Här avslutades vårt fjärde möte.
Femte gången vi arbetade med vårt projektarbete upptäckte vi olyckligtvis att maskrosen inte hade kontaktat oss. Vi bestämde oss då för att istället försöka nå dem via telefon. Det är bara jag i min grupp som gillar att prata i telefon så jag ringde maskrosen ett flertal gånger utan svar. Jag talade därför in ett meddelande på deras röstbrevlåda.
Några dagar efter detta förstod vi att maskrosen inte skulle höra av sig så vi satte oss istället sjätte gången vi jobbade ihop och skrev nya personliga brev till alla de andra organisationerna som jag skrev upp namnet på efter tredje mötet. Vår tanke var att någon borde nappa i alla fall.
Mycket riktigt, efter alla mejlen vi skickat så hörde plötsligt många organisationer av sig. Barnfonden var först med att tala in ett meddelande på min telefon, de mejla också till vår gemensamma mejl. Vi blev givetvis glada över detta men vi ville avvakta lite eftersom barnfonden är en stor organisation som rör sig över hela världen och det var inte vår högsta önskan. Vi ville ju hitta en liten organisation som inte blivit så känt ännu.
Några dagar senare ringde även Solrosen till mig. Solrosen är en organisation som stödjer barn som har en eller flera anhöriga i fängelse. Efter att vi alla läst om deras arbete på solrosens hemsida så var vi fast beslutna om att vi ville starta ett samarbete med dem.
Sjunde gången vi träffades för att jobba med projektarbetet skulle vi framför två lärare bli granskade, om vårt projekt var rimligt och skulle funka. Ut från klassrummet gick sedan tre deppiga tjejer. Vi hade kommit dit med självsäkra leenden för vi trodde vi hade påbörjat tidernas projektarbete. Vi hade ju till och med fått kontakt med ett flertal organisationer som tyckte att vår idé lät spännande, vad kunde då gå fel? ’
Lärarna som granskade oss ”dissade inte vår idé” men de var rädda för att vårt arbete inte skulle fylla ut alla timmar som vi hade för projektet (300 timmar tillsammans). Vi sa emot eftersom vi visste att det skulle ta lång tid att tillverka nyckelringarna och att sälja dem. Lärarna vill helst att vi därför skulle fråga organisationen om vi möjligtvis kunde få ordna en speciell dag för barnen. Vi gick därför med på att vi kunde fråga solrosen om de redan hade någon speciell dag för barnen där vi kunde delta.
Åttonde gången vi jobbade med vårt projektarbete satt vi fast, vi ringde solrosen och vi bestämde att vi skulle träffas den 17/10. Därefter åkte jag och Linn in till stan på jakt efter material till våra nyckelringar. Vi tänkte att det kunde vara bra om vi visade upp ett provexempel. Men stan hade ingenting att erbjuda tyvärr, vi hittade verkligen ingenting!
Nionde gången vi träffades hade jag en idé om att vi kunde söka på internet om bolag som gjorde tryck på nyckelringar osv. Vi hittade då en hemsida där man kunde skapa sin egen nyckelring. De kunde inte bli den tjusigaste nyckelringen men det var en bra pris.
Tionde gången träffade vi dig H. Du tyckte att vår idé lät bra och kom med några kloka råd.
Elfte mötet skulle vi träffa solrosens chef Helena första gången men jag fick ett samtal någon timme före mötet av Helena som sa att hon hade fått förhinder och inte kunde ses men hon skulle återkomma med en ny tid för att träffas.
Redan samma kväll ringde Helena tillbaka till mig och föreslog att vi skulle ses den 19/10 istället.
Den 19/10 träffade vi Helena på deras kontor vid andra långgatan 29. Vi förklarade än en gång vår idé, hur vi fått den och hur vi vill genomföra den. Hon tyckte det lät bra och berättade sedan hur de jobbade på solrosen, vad organisationen var för något och hur länge den funnits. Vi frågade därefter om de hade någon dag då vi kunde få delta för att se hur deras arbete fungerade i praktiken. Hon sa då att de hade en speciell julfest som vi skulle kunna få hjälpa till på men hon skulle återkomma med detta efter hon pratat med sina andra kollegor. Vi fick därefter fakta broschyrer och cd-skivor som barnet spelat in. Vi bestämde på mötet att vi skulle försöka ha en tight kontakt med Solrosen under vårt arbete och att vi skulle ses en gång i månaden för att överse och kolla hur att funkade osv.
Jag och Linn bestämde att vi skulle försöka ringa företaget där man kunde göra sin egen nyckelring och sedan beställa nyckelringar nästa gång vi träffas. Mia kommer inte närvara då eftersom hon är på semester.